10 röster i 10 dagar - Tjejer och futsal

I 10 dagar kommer 10 kvinnliga ledare utifrån sin roll i fotbollsrörelsen berätta om hur vi kan bli ännu fler kvinnliga ledare på och utanför fotbollsplanen, men även om utmaningarna kvinnliga ledare står inför varje dag! Röst #8 Lisa Hammarström 34 år, Spelare i IFK Göteborg Futsal och ordförande Rampen IK.

Under många år har tjejer, kvinnor och eldsjälar kämpat för fotboll på lika villkor och för ganska många år sedan nu introducerades futsalen i Sverige. En sport som länge och inte helt osökt, förväxlades med inomhusfotboll men som långsamt vuxit sig starkare och nu närmar sig brytpunkten att betraktas som sin egen också av allmänheten. För den invigde är det självklart, men för den som inte är så insatt finns det onekligen en del gemensamma grunddrag. Eftersom utövare, tränare och organisationsansvariga i väldigt stor utsträckning har sin bakgrund i fotbollen har sporten fått ärva kanske alla de grundstrukturer som fotbollen jobbar för att komma ifrån och kampen lever således även inom futsalen. Min bakgrund inom fotbollen går tillbaka ungefär tills dess att mina ben bar mig och min tre år äldre bror fick chansen att indoktrinera mig. Sedan dess är och har jag varit både spelare, ledare och organisationsansvarig, blev nyligen också invald i styrelsen för Göteborgs fotbollförbund. Jag har till och med jobbat med fotboll genom mitt yrke som mjukvaruutvecklare i företaget Forza Football, som gör ett viktigt jobb i att skapa lika förutsättningar för damfotbollen genom att tillgängliggöra den på samma sätt som herrfotbollen.

Som en liten glansig, guldkantad skärva av all den fotboll och futsal som mitt liv innehållit vann jag med IFK Göteborg Futsal mitt första SM-guld i futsal säsongen 2019/2020. Det kändes stort, hjärtat bultade, men det fanns också en sorg i bröstet tillsammans med en stor lättnad över att säsongen äntligen var över. Alltför mycket energi hade återigen gått åt till annat än det jag var där för, att få göra det jag älskar mest, att få spela futsal och utvecklas som spelare. Leka med en boll, på en liten plan tillsammans med andra, den nötta och mjuka skosulan som drar bollen utom räckhåll precis i sista stund, kroppen som enkelt viker av och rycker förbi, som en dans. Glimta sin medspelare i ögonvrån på andra sidan, låta bollen smita igenom försvaret till den bortre stolpen där min bundsförvant smäcker in den som om inget annat någonsin hade kunnat hända.

Ibland har det krockat med tränarens förväntningar

Jag har under alla mina år som futsalspelare (och fotbollsspelare) i olika stor utsträckning men ändå konstant brottats med det faktum att jag inte riktigt verkar checka av förväntade kriterier för hur en futsal-/fotbollsspelare ska vara, vad en ska ha för mindset, på vilket sätt en ska vara hängiven. Ibland har det krockat med tränarens förväntningar och ibland mer med somliga tongivande spelares tycke. Ibland har det berott på min egen person, min inre osäkerhet och i yngre åldrar även förutsättningarna jag hade med mig hemifrån som inte passade in i de oskrivna reglerna och kraven på vad en fotbollsförälder förväntas vara och göra. Min erfarenhet är den att för att komma långt eller betraktas som att man verkligen vill något på ett sätt som räknas, så behöver man ha en personlighet som tycker om att ta plats. Det är problematiskt, dels för att vi tappar talang såklart, men för mig som älskar futsal ur ett bredare perspektiv, så är det problematiskt för att likformigheten stänger ute och hindrar viktiga förebilder för barn och unga inom futsalen och fotbollen. Det låser kulturen till vassa armbågar, bjuder in till ett maktspel som inte har med sporten att göra.

Jag fick vid ett tillfälle tipset av en tränare att jag skulle hålla mig till social fotboll. Det var svaret på mina försök att lyfta det jag såg av spelare som med olika härskartekniker blev förminskade tills de inte längre orkade vara kvar.

Det ska till tränarens försvar sägas att jag faktiskt höll och håller mig ganska mycket till social fotboll genom Rampen IK, den lite annorlunda förening som jag sedan några år driver med ett gäng vänner och med tiden alltmer tillsammans med föreningens spelare. Orden var dock inte sagda i någon välmening och jag blev såklart ledsen men mest frustrerad. Frustrerad över hur envetet föreningslivet även på högsta nivå lyckas hålla fast vid tanken att för att skapa framgång så måste jag trampa undan andra samtidigt. Bara för att en person inte passar in i en specifik karaktär, mentalitet, har rätt förutsättning eller vad det nu kan handla om. Hur kan det vara så att det synsättet är kärnan i en lagsport där hela poängen är konsten att ta vara på varandras olikheter och styrkor och väva samman dem till något ännu starkare?

#Inblickblågult

Inom ramen för initiativet Plus 10 000 bjuder vi in till ett webbinarium söndagen den 16 maj kl. 19.00-20.00. Programmet gästas av inspirerande personer som på olika sätt arbetar för att fler kvinnor ska anta ledarroller inom svensk fotboll.

Anmäl dig till #inblickblågult redan idag!

Det finns såklart många tränare och ledare som har en annan inställning, föreningar som målmedvetet jobbar för en öppnare kultur, och jag är väldigt glad över de steg som tagits i IFK den här säsongen. Men jag har stött på maktspelet lite för ofta och lite för konsekvent på alla olika nivåer som jag varit involverad inom futsalen och fotbollen. Jag vet att det är svårt. Att det kan kännas omöjligt ibland. Men vad är poängen med allt om vi blundar för den viktigaste komponenten i att skapa ett starkt lag? Vad är poängen om vi blundar för föreningslivets viktigaste uppdrag att alla ska vara välkomna? Vad är poängen om jag som vuxen ledare inte kan ta det ansvaret för mig själv och andra? Hur tänker vi att barn ska göra annorlunda om vi inte gör det? Hur tänker vi att vi ska skapa en välmående breddsport för alla om elitens framgång ska nås genom att trampa på den bredvid?

I de kretsar som jag är verksam inom diskuteras bland annat hur vi ska få fler tjejer att ta plats inom fotboll och futsal. Jag får frågan om varför det är så få kvinnliga ledare inom futsal. Jag tror själv att en stor nyckel till svaret ligger där. Att på samma sätt som att spelare behöver en trygg kontext att få vara olika tror jag att föreningar och klubbar behöver ge den till ledarna i den. Jag har ställt frågan till kvinnor i min omgivning, varför en skulle drivas och tycka om att vara ledare inom futsal och varför en helst avstår. Önskemål om hur miljön skulle vara i klubben. Svaren bar fokus på värdegrund, jämlikhet, samma förutsättningar. Att en skulle slippa slåss för det som var lika. Lika ekonomisk ersättning, lika rätt till plantider, till kläder och material, plats i sociala medier etcetera. Slippa slåss för att bli tagen på allvar, som kunnig, slippa slåss för att få ett förtroende. Att få bli stöttad konstruktivt precis som en man oftast blir, istället för ifrågasatt vid minsta gupp. Att hela föreningen genomsyras av en trygghet som möjliggör att alla i den vågar utmana sig, göra det som en inte riktigt vet om en klarar. Att en vågar ta det där steget där en lär känna sig själv och andra lite bättre. Där en växer i sig själv och tillsammans.

Det handlar om att våga mötas

Det finns fantastiska och inspirerande initiativ för att stärka tjejer och kvinnor i ledarskap inom fotboll och futsal. Futebol dá força är en organisation värd att hyllas för det. Men vi behöver också fler föreningar som har modet och förmågan att fånga och ge utrymme för dessa unga kvinnliga ledare. Föreningar och klubbar som håller deras rygg och är ärligt öppna och nyfikna för vad de har att bidra med. Det behövs både och. Det handlar om att våga mötas. Det handlar om att acceptera och vara okej med att en kanske inte sitter på alla rätt. Att våga ställa frågor till varandra och våga svara ärligt. Att våga lyssna. Att våga att inte döma. Att våga ge platsen och att våga ta platsen. Att våga vara modig och våga vara sårbar. Det handlar om att byta sitt tjocka skal mot något tunnare och istället bygga en starkare kärna. Det är trots allt därifrån vi gror och växer. Vare sig en är tjej, icke-binär eller kille, vare sig det är en individ, ett lag eller en futsalklubb eller för den delen futsalen som sport.

 

/Lisa Hammarström, Spelare i IFK Göteborg Futsal och ordförande Rampen IK.